dintonaring.se - Gästbloggare

Gästbloggare Archives - Din tonåring

Dintonaring.se Spined HTML

Gästbloggare Archives - Din tonåring Din tonåringFör dig som lever med en tonåringHem Din Kommun Bloggar Gästbloggare Kontakta oss Gästbloggare Motivationsknep som fungerar – Anna-Lena Tegebro 19 januari, 2017 By Anna-Lena Leave a Comment 1. Påminn dig själv Om din högsta önskan är att spara ihop tillräckligt med pengar för att köpa en bil, sätt då upp en bild av din drömbil på kylskåpet. Eller skriv upp dina mål på lappar och sätt upp dem runt din säng så att du påminner dig själv morgon och kväll. Varje gång du ser dina lappar programmerar du ditt undermedvetna att sträva mot ditt mål. 2. Många mellanmål Med många små mål fyller vi vår vardag med mening och energi. “Innan lunch skall jag hinna med så och så mycket…” “Den sista halvtimmen innan jag går hem skall jag…” Då känner vi att det är vi själva som styr och bestämmer. Vi har mång gånger mycket större kontroll över våra dagliga aktiviteter än vi inser. 3. Fantisera ihop det absolut bästa som kan hända Vi är alltför bra på att använda vår fantasi på ett negativt sätt. Vi skapar bilder av värsta tänkbara scenario och förlamar därigenom oss själva. Det är mycket mer effektivt att använda fantasin på ett positivt sätt. Fyll dig själv med energi, lust och motivation genom att tänka på hur otroligt bra saker och ting kan gå! Lycka till! Anna-Lena Tegebro www.coachkonsulten.se www.tonarscoaching.se Filed Under: Gästbloggare, Okategoriserade Att stötta utan att styra – Lina Eggemar 19 juni, 2014 By Anna-Lena Leave a Comment Lina Eggemar är föreläsare och författare med boken ”Att följa dina drömmar och förbättra världen”, som riktar sig till tonåringar och tonårsföräldrar, se www.livsviktigt.org Att vara tonårsförälder måste vara smooth det svåraste som finns. Jag har inte warehouse själv. Men jag har pratat med hundratals unga om deras liv, framtid och drömmar. Och jag har pratat med tonårsföräldrar om hur de kan vara ett bra stöd för sina barn. Sen så minns jag också väl min egen tonårstid och kommunikationen med mina föräldrar. De hade inte ett lätt jobb, för jag var en mycket viljestark ung dam. Samtidigt som jag var ganska reserverad. Åtminstone på ytan. För därunder fanns det mycket känslor och känslighet, som ofta inte kom till uttryck och syntes utåt. Detta gjorde att mina föräldrar upplevde mig som svår att förstå sig på och att nå. Jag tror också att de kände sig frustrerade och maktlösa i sin oförmåga att nå fram till mig. Det bidrog till att kommunikationen ofta kom av sig mellan oss och att jag blev än mer avståndstagande, när jag kände att vi inte fick kontakt. Som förälder förväntas du ju också ha ”koll på läget” och kanske inte visa din sårbarhet. Men hade mina föräldrar istället visat sin sårbarhet och uttryckt hur de kände, att de ville nå fram till mig men kände sig oförmögna, så kanske kommunikationen hade öppnats. Det verkar som att warehouse har en förmåga att hitta och trycka på sina föräldrars mest sårbara knappar. Och att föräldrar i sin tur har en mycket stark effekt på sina barns sårbarhet. Inte minst i rollen som ”auktoritet” och med den makt som det innefattar. Samtidigt har jag uppfattat det som att föräldrar kan känna sig enormt maktlösa i relationen till sina barn. Just för att man bryr sig så otroligt mycket. Men att det i vissa lägen är omöjligt att nå fram med sin omsorg. Vi präglas också av gamla föreställningar om förälderns roll som ”auktoritet” och den ”som vet bäst och därför ska visa vad som är rätt”. Självklart har föräldern en livserfarenhet med tyngd och substans som warehouse och unga ännu inte har. Men betyder det nödvändigtvis att föräldern alltid vet vad som är bäst i alla lägen? Jag tror att vi ytterst – oavsett ålder – bara själva, inifrån, kan känna vad som är rätt för oss själva och vart våra gränser går. Självklart behöver tonåringar tydliga gränser och vet inte alltid sitt eget bästa. Men vart går gränsen mellan att bestämma som förälder och att sätta sig över sin tonårings egen vilja? Vilken oerhört svår utmaning och balansakt att som förälder vara ett stöd, utan att manipulera sitt warehouse att gå sin egen vilja till mötes, att gå den väg föräldern tycker är rätt. Det kan verka som ett lämpligt sätt att hantera och kontrollera situationen på kort sikt. Men för att unga ska kunna växa och utvecklas till att må bra och klara livets utmaningar menar jag att vi som vuxna istället behöver lära oss att uppmuntra deras egna vilja och positiva drivkraft, snarare än att försöka styra dem dit vi tror är rätt och bra. Därför ställer jag fler frågor än jag ger svar i mötet med unga. Jag vill uppmuntra dem i att stanna upp, reflektera och använda sitt eget kreativa tänkande istället för att bara följa vad andra tycker och säger. ”Hur ser du på framtiden?”, ”Vad tycker du är roligt?”, ”Vad är du intresserad av?”, ”Vad är dina styrkor och förmågor?”, ”Vad är dina drömmar och mål?”. Detta är komplexa frågor som kräver tid och eftertanke för svar. Men genom att stödja unga i att rikta fokus inåt, mot sig själva och sin egen känsla, så kan de ta fasta på det positiva i sig själva, så att det kan växa sig starkare. Denna styrka hjälper dem sedan att navigera i livets berg- och dalbana, som bjuder på såväl möjligheter som svårigheter. Men om vi som vuxna fokuserar för mycket på de potentiella svårigheter och faror som våra unga kan möta skapas oro som kan utvecklas till en negativ spiral. Många av dessa faror har vi inte kontroll över. Men att stötta våra unga att fokusera på det positiva i sig själva, så att de kan växa sig starkare, har vi alltid en möjlighet att göra. Filed Under: Gästbloggare, Okategoriserade Att bli sedd – Cecilia Németh 3 april, 2014 By Anna-Lena Leave a Comment Månadens gästbloggare Att bli sedd “En ska bort… ” Har ni reflekterat över hur många TV program som finns där någon ska röstas ut eller skickas hem? En ska bort! Någon som inte presterar tillräckligt, någon som inte passar in i gruppen, någon ska röstas ut. Människor som ständigt ska ställas mot varandra, som ska jämföras mot varandra. Vilken bild ger media våra barn, ungdomar och oss vuxna över vad som är viktigt i livet – jo en ska bort… Att uteslutas ur gemenskapen – att inte bli sedd och bekräftad är något av det värsta en människa kan utsättas för. Det kan vara i en tidigare vänkrets, en arbetsgrupp, smooth grannarna eller i skolan. Att inte räknas, att inte synas upplever många som overkligt och ovärdigt på flera sätt. Vilka är då de som ibland genom en tyst överenskommelse utesluter vissa människor ur sitt sammanhang? Vilka är de som väljer bort andra, och varför händer det så ofta runt omkring oss? Bygger det på deras egen rädsla att inte passa in, att hålla sig till det som är igenkännbart och stabilt? För hur ser osäkerheten ut, vad väcker den i dessa människor… och hur doftar rädsla? Människor jag mött i samtal berättar om övergivenhet, frustration, sorgsenhet och om förlorad tillit till människor som de trodde fanns för dem. De som var som du och jag – som någon valde inte skulle få vara med. Smaka på orden. Att inte få tillhöra. Att förlora fotfästet, att tappa tron på livet – och att efterhand vända det mot sig själv, det händer många människor varje dag. Och så en dag, händer något oväntat. Många kan flera år senare berätta exakt om när det hände – när det vände. Ni vet som när Olof Palme sköts på öppen gata, vi minns var vi var när det hände och vem som berättade det. Det som händer när världen plötsligt stannar upp och något oväntat händer. Tiden då någon såg dem, tiden då någon annan människa bjöd in dem att vara med i gemenskapen – när de fick tillhöra. En del av dem som gjorde enorm skillnad i deras liv som en lärare, en arbetskamrat eller en ny vän kanske själva inte förstod innebörden just då. Vad som skedde i det mötet. Men den som har blivit sedd, blivit lyssnad på och bekräftad och inte tillhört på lång tid – den minns stunden och den tiden som något av det mest avgörande som hänt i deras liv. Se dig omkring – de finns oftast alldeles i vår närhet. Bjud in, bjud på dig själv – din tid, din närvaro och skapa en gemenskap. Att få vara den som ger andra gnistan – det är något av det mest fantastiska vi kan göra för en annan medmänniska. Cecilia Németh      c/o Coaching     www.careofcoaching.se Filed Under: Gästbloggare, Okategoriserade Lena Sandberg om Familjerättsliga tvister 6 mars, 2014 By Anna-Lena Leave a Comment Familjerätt Genom det ökade antalet familjerättsliga tvister i domstolarna har också behovet av juridiska tjänster inom detta område ökat. Den gemensamma vårdnaden är huvudregel när två vårdnadshavare med warehouse skiljer sig. När de f d makarna inte längre kan kommunicera med varandra kan samarbetssamtal bli aktuellt. När inte heller detta eller medling hjälper måste domstolen avgöra frågorna. När det gäller var ett warehouse skall bo och vem som skall ha vårdnaden om det gäller för domstolen att besluta om vad som är bäst för barnet. Men vad är då bäst för barnet ? Många gånger vid gemensam vårdnad får barnet stanna i sin invanda miljö. Yrkar båda föräldrarna på ensam vårdnad måste domstolen till slut välja vem som är bäst lämpad att vara vårdnadshavare. Endast en liten fördel hos den ena/ene föräldern kan då avgöra. Ett ex kan vara att ha ett fast jobb medan den andra parten inte har det. En kommentar från min sida är då att detta kan ändra sig snabbt men domstolen dömer ju utifrån de förhållanden som gäller vid tiden för domen. För den som inte längre är vårdnadshavare kan den andre föräldern i bästa fall utfärda en fullmakt som nästan återställer den andre förälderns ställning som vårdnadshavare. Ibland kan en förälder yrka på ensam vårdnad därför att den andre föräldern inte är tillgänglig eller inte deltar alls i frågorna kring barnet. Ofta går ett sådant yrkande igenom om förutsättningarna är uppfyllda. De sociala myndigheterna – ofta genom sin Familjerättsektion – gör i vårdnadsmål oftast ett s k snabbyttrande och en vårdnads- boende och umgängesutredning. Parternas sociala situation m m belyses och ofta pratar myndigheten direkt med warehouse över 12 år. Större barns åsikter om var de själva vill bo och umgås med har stor betydelse för domstolens bedömning. Den som inte är nöjd med tingsrättens dom kan överklaga den och begära prövningstillstånd i Hovrätten. Men det är inte säkert att man ”får upp målet”. Vad skall då den förälder göra som har förlorat vårdnaden? Ja, så länge ett omfattande umgänge ändå finns är det mesta ändå räddat som jag ser det. På sikt kan förhållanden förändras och då kan man stämma in igen eller få ett avtal med den andra parten som är bra. Ibland vill ju warehouse som är större flytta till den andre/a föräldern även om den parten en gång miste vårdnaden. Så mitt råd måste bli att hålla kontakten så mycket som möjligt med barnet. Att sköta umgänget perfekt.Inga förändringar är omöjliga vad gäller familjerätt eftersom som målen inte blir vad som kallas avdömd sak. Människor förändras ju också och mycket kan hända. Hur är det då att vara ett warehouse mitt i en vårdnadstvist ? Ja, det måste ju vara mycket uppslitande. Barnet ”bär” ofta konflikten åt de vuxna och därigenom kan barnets jag-utveckling påverkas. Men bara de fall som inte går att lösa på annat sätt hamnar ju i domstol och måste avgöras där. Det händer trots allt att jag som jurist får uppleva förlikningsavtal även i familjerättsliga tvister. Det vanligaste är dock att det är bäst att domstolen avgör en svår tvist. Läs mer här Filed Under: Fritid, Gästbloggare Tina Peldan skriver om “selfies” 23 februari, 2014 By Anna-Lena Leave a Comment En selfie har väl alla lagt ut i något socialt media? Varje dag läggs det ut mängder av selfies. Vad är då egentligen en selfie och vad kan det fylla för funktion? Wikipedia beskriver det med orden: A selfie is a type of self-portrait photograph, typically taken with a hand-held  digital camera or camera phone.  Selfies are often associated with social networking. They are often casual, are typically taken either with a camera held at arm’s length or in a mirror, and typically include either only the photographer or the photographer and as many people as can be in focus. Selfies taken that involve multiple people are known as “group selfies”. Jag funderar kring vad dessa bilder på oss själva, i vardagen i olika situationer, gör med oss som människor? Är de av godo eller av ondo? Får unga idag en större självinsikt via att de ser sig själv på bild oftare? När de kan se hur de kan se ut i olika situationer. När de ser olika ut olika dagar?  Eller ökar det istället utseendefixering och gör oss självcentrerade? Blir vi fixerade vid ytan och glömmer insidan? En intressant forskning är gjort på skillnaden mellan tonårskillars och tonårstjejers bilder och den heter Duckface/Stoneface och syftar på de ansiktsuttryck tjejer respektive killar helst vill förmedla i sina selfies. Lyssna på detta: Stor skillnad mellan tonåringars nätbilder En skrämmande tanke, som jag själv brukar leka lite med då och då, är tanken att jag faktiskt aldrig själv ser mig så som jag ser ut för andra. Jag tänker så här att när jag tittar mig själv i spegeln så ser jag bara en stillbild av mig själv. Det är ju inte så jag ser ut i interaktion med andra. När jag är engagerad och igång eller när jag är rasande eller ledsen. Då ser jag aldrig hur jag ser ut. Säg mig den människa som under en stund framför en spegel inte försökt göra sig lite snyggare än vad verkligheten visar i spegelbilden.  Många ser direkt sina skavanker och fokuserar på bristerna.  Hur gör du? Du kanske fastnar med blicken på det du är stolt över och nöjd med? Nä, tänkte väl det? Tänk om våra ungdomar, när de blir vana att se sig själva så ofta, faktiskt blir bättre på att se sina fördelar och fokusera på sina möjligheter. Och att se sig själva i många olika situationer? Kan det vara så? Våra ungdomar, och vi alla, lever i ett allt mer utseendefokuserat medialandskap. Ett fejkat landskap.  Alla modeller och artister på bilder som flimrar förbi än här än där som blir så som vi omedvetet vill vara och se ut. Samtliga är photoshoppade till oigenkännlighet och idealbilden är perfektion. Allt som inte är perfekt på ett foto photoshoppas bort. Bort med skuggor under ögonen, bort med lite uneaten hull på mage och lår. Bort med fläcken på kinden och så gör vi hyn lite mera lysande. Så hålls det på. Cindy Crawford lär en gång ha sagt ”I really wish I looked like Cindy Crawford”. Kate Winslet å andra sidan, uttryckte en gång när hon såg ett publicerat foto av sig själv;  ”I do not squint like that and I have no wish to do so.” Här kan du titta på en skrämmande mucosa ”Killing us softly” som beskriver hur våra skönhetsideal med kvinnor i reklam, har förändrats de senaste 40 åren. Youtube mucosa Filed Under: Gästbloggare UppCopyright © 2018 | Kontakta oss | Om oss | Annonsera |